Helen Rundgren är på Utbildningsradion (UR) TV-producent och projektledare i naturvetenskap för barn. Hon har varit på UR sedan mer än tolv år och hon kom ursprungligen dit som vetenskapsjournalist. Då gjorde hon naturvetenskap för vuxna samtidigt som hon på sin lediga tid skrev böcker i naturvetenskap för barn. För tio år sedan skickades hon att delta i en TV-utbildning som ledde vidare till att hon för åtta år sedan fick en tjänst vid UR att ansvara för och producera program för barnutbudet i naturvetenskap. Bland produktioner som Helen Rundgren gjort kan nämnas program om hur man blir dinosauriegrävare, en tecknad och prisbelönt serie om skelett, program om genetik, om fortplantning – ”Djur gör djur” – flera program om astronomi och mängder om djur. Det låter sig ju sägas och räknas upp i en enda lång programtablå. Men hur gör man?

– Man börjar med att hitta en bra idé. När den väl fått både form och innehåll funderar man intensivt på hur den ska gestaltas. Ska den tecknas? När och var ska den spelas in? Är det kanske läge att använda sig av en berättarröst? Ska det vara barn med? Det är en otrolig mängd i mitt tycke ganska ansträngande ställningstaganden att göra. När man väl gjort allt det där och har materialet samlat är det dags att sätta ihop de olika delarna. Det tycker jag är roligt att hålla på med. Jag hör däremot inte till dem som älskar att vara ute på inspelningar. Det överlåter jag gärna på andra.

Helen tar en mycket vit älg som exempel på vägen från idé till färdig produktion.

– Det var en fotograf som ringde en dag ochberättade att han hade ett fantastiskt filmmaterial om en vit älg. Om jag ville ha det? Jag tittade, skrev en historia om den där vita älgen och klippte sedan ihop det tillsammans med en riktigt duktig filmklippare. Jag har ju inte ens sett den där älgen i levande livet men tycker ändå väldigt mycket om att ge den ett liv som film. Det som roar mig i den processen är hantverket. Jag sitter där och fattar en massa beslut om hur berättelsen ska börja, vart den ska ta vägen, vad som är roligt, vad som är sorgligt och vilka vändningar berättelsen ska ta. När jag sitter där med de där minuterna film om den vita älgen frågar jag mig: Vad kan jag berätta med utgångspunkt från det här materialet? Det kan jag verkligen gå i gång på.

Tekniken då? Vilken roll spelar den?

– Den har all betydelse. Ta ljudet som exempel. Om det är jag som agerar berättare eller om jag låter någon annan göra det spelar en stor roll för vilken historia det blir. 2005 gjorde jag en serie för barn om kryp i skåp och skafferi. Det handlade om kackerlackor och andra små trevliga djur som jag skrev små berättelser om där vart och ett av dem fick försvara sitt handlande. Jag fick Ulla Skoog att göra de där olika karaktärerna. Mycket tack vare Ulla blev det ett antal helt underbara historier när allt var färdigmixat och klart. Sådant känns magiskt för mig. Helt magiskt. När vi gjorde ”Katten, musen, tio tusen”, som var ett matteprogram för treåringar, läste Vanna Rosenberg in mina texter till hur en livs levande katt och en tecknad mus interagerar. Detta gav vi sedan till en animatör som gav liv åt musen.

Det låter ju kul och barnen har säkert en underbar stund framför TV-rutan. Men hur gör man om man, förutom att roa och vara allmänt trevlig, vill lägga in lite kunskap i historien? Finns det inte en risk att den försvinner bland alla älgar, katter och möss?

– Det beror på hur man ser på kunskap. TV-program kan inte, som jag ser det, förmedla så väldigt mycket information som kan fastna hos tittaren. Det gäller för såväl barn som för vuxna. TV är inte som en bok. En bok kan man gå tillbaka till medan TV-programmet riskerar att hoppa förbi tittaren med en väldig fart. Det måste jag förhålla mig till. Den för mig viktigaste kunskapen är att få tittaren att bli nyfiken på ett sådant sätt att man nästan ifrågasätter det som sägs. Jag hoppas att mina tittare ska ta sig an de fakta jag har med på ett sådant sätt att de skapar en vilja och en lust att gå vidare, att exempelvis ta fram NE och läsa vad som där sägs om ett visst fenomen. Jag arbetar gärna på ett sätt med den kunskap jag förmedlar att den i bästa fall sticker hål på en tidigare tro om hur det ena eller andra förhöll sig. Det är då man får något slags kunskap.

Ge något exempel på det!

– Bananflugan i min serie om kryp i skåp och skafferi uppmanar tittarna att inte diska fruktskålen så noggrant eftersom det skulle göra att dess barn inte har några mikroskopiska matrester att livnära sig på. Det får självklart tittarna att genast gå och diska. I det läget har kunskapen som den här filmen förmedlar bearbetat det som man redan hade inom sig. Det är det som är kunskapen. Med det sättet att använda kunskap på kan jag klara mig med ganska små medel. Jag ser det som nålar eller krokar som jag lägger ut. Det blir aldrig bra att göra program där jag berättar allt som är värt att veta om exempelvis älgar. Men jag kanske kan säga något om älgar som tittarna inte visste tidigare. Säger jag om den vita älgen att den bara finns på ett ställe i landet kan det få tittaren att undra var alla andra älgar håller till. Jag gör ett påstående som väcker en fråga till liv, som ger en öppning. När det gällde den nämnda stackars bananflugan så plockade jag i förväg ut den information, den kunskap om bananflugan som jag ville förmedla, och den förmedlingen gjorde jag sedan på något slags underplan.

Som bekant kan man inte veta allt själv. När man nått gränsen för det egna vetandet tar man experter av olika slag, vetenskapsmän exempelvis, till hjälp. Det gör även Helen Rundgren och den typ av vetenskapare hon helst använder sig av är vad hon kallar ”tama vetenskapsmän”, det vill säga vetenskapare som kan acceptera att man berättar en historia på ett för dem mindre vanligt och inte på alla plan helt vetenskapligt sätt.

– Jag skulle göra en film om våra vanligaste planeter. Det görs så ofta att man nästan kan undra om det behöver göras ännu en gång, men det skulle det. Men det var inte sagt hur. Att det skulle vara faktamässigt till hundra procent var självklart, men perspektivet behövde kanske inte vara det allom givna. Jag valde då att skildra det i form av en taxiresa utirån universum och in mot vårt planetsystem med slutstation jordklotet. Jag frågade flera astronomer om råd och hittade till slut vad som visade sig vara en äkta tam astronom – Anita Sundman – som ställde upp på mitt och animatörens sätt att tänka. Sedan gäller det hela tiden att hitta olika sätt att få fakta och fiktion att mötas så att det blir begripligt för tittarna. Förstår du hur jag menar?

Extern länk: UR http://www5.ur.se