David Attenborough behöver förmodligen ingen ytterligare presentation. Efter mer än 50 år i branschen och med omkring 500 miljoner TV-tittare världen över bakom sig genom åren hör han till de stora namnen inom såväl sitt specialområde som bland hedervärda internationella celebriteter i allmänhet.

Sir David Attenborough

David Attenborough är sedan länge rikt prisbelönad och dekorerad, bl.a. har han blivit adlad i sitt hemland. I år verkar det vara Sveriges tur att uppmärksamma Sir Davids insatser. I våras blev han hedersdoktor till Carl von Linnés minne vid Uppsala universitet och nu, den 12 september, får han, som den första internationella hederspristagaren, ur kronprinsessan Victorias hand ta emot det av Nationalencyklopedin instiftade Kunskapspriset på 250 000 kronor.

Richmond upon Thames
David Attenborough föddes i maj 1926 i Leicester, där han också växte upp. Pappan var rektor vid stadens universitet, men David föredrog att studera och gradueras i natural sciences vid Clare College i Cambridge. 1950 gifte han sig med Jane, fick med henne två barn, 1952 fick han en fast tjänst på BBC och samma år flyttade familjen till ett hus i Londonförorten Richmond upon Thames, där Sir David i dag, 55 år senare, fortfarande bor kvar (hustrun Jane gick bort för tio år sedan). Efter ett antal tillbyggnader är huset på Park Road uppe på Richmond Hill väl tilltaget för en änkling, men Sir David tänker bo kvar så länge han någorlunda orkar sköta sitt hus. Hans dotter Susan bor inte så långt bort (hans son Robert bor ända borta i Australien), och Davids äldre (f. 1923) bror skådespelaren och filmregissören Richard (Gandhi, Cry Freedom, Shadowlands m.fl.) med familj bor bara några kilometer bort och de umgås flitigt.

– När vi flyttade till London valde vi mellan Richmond och Hampstead Heath.

En vandring runt Richmond och genom den vidsträckta Richmond Park i arla morgonstund (en tunnelbanestrejk gjorde att jag var på plats två timmar före utsatt intervjutid) gör en sak tydlig: i den här miljön skulle vem som helst kunna bli en inbiten naturvän.

– Det finns väl ingen del på jorden som jag inte har besökt, men mina resor börjar och slutar alltid här i Richmond. Det är svårt att inte få inspiration från framför allt parken, men jag har ju även min egen trädgård att se om och njuta av.

När det gäller husdjur jamar, skäller och väser de med sin frånvaro i det attenbourghska hemmet i dessa dagar. För 30 år sedan fanns här papegojor, apor, små krokodiler, pytonormar och salamandrar. Men då bodde här också två barn, och när Sir David var bortrest tog de och deras mamma hand om djuren. Som ensamstående känner Sir David inte för att ha några husdjur längre. De enda djur som aldrig tillåtits att ens komma i närheten av huset på Park Road är råttor. De är de enda djur Sir David inte tål att vistas i närheten av.

Life on Earth
Kvällen innan visar digitalkanalen UKTV Documentary programmet Attenborough Explores: Our Fragile World, som handlar om hur klimatförändringen påverkar Storbritannien och som följs upp med en nätchatt. I februari 2008 ska BBC visa fem filmer – Life in Cold Blood – om kräldjur och groddjur av Sir David, som med dem då gjort hela 74 program i en serie som inleddes 1979 med Life on Earth.

– När Life in Cold Blood sänds kommer jag att vara 82 år gammal. Året därpå ska förhoppningsvis den studio vid Natural History Museum's Darwin Centre som givits mitt namn invigas, och efter det hoppas jag kunna göra en serie om evolutionen och Darwin, som föddes för snart 200 år sedan. Innan den serien är klar har jag väl hunnit bli en så där 85 år gammal, men det är ingen ålder och jag har inget annat för mig precis. Så länge folk efterfrågar mina tjänster så ställer jag upp. Det är roligare att ha något att göra än att bara sitta och rulla tummarna. Min äldre bror Dickie är just i färd med att agera i en ny film, så det är väl bara att konstatera att vi är av ganska segt virke båda två.

Naturprogram i alla de former verkar ständigt ha en publik. Det må handla om stora eller små djur. Vanliga och ovanliga djur. Djur i bur och i det fria. Djur med och utan päls. Vad tror Sir David det är som attraherar publiken?

– När jag började göra naturprogram för 50 år sedan var de inte ett dugg populära. Men i någon mån har jag väl lyckats bidra till deras popularitet. Att folk vill se naturprogram beror, tror jag, för det första på att de är sanna, något man nuförtiden sällan kan säga om sådant som visas på TV, för det andra försöker de inte att sälja några särskilda budskap, för det tredje finns det inget politiskt parti som står bakom dem, för det fjärde är de vackra att titta på, för det femte lyckas de nästan jämt överraska sin publik och för det sjätte innehåller de massor med dramatiska händelser. Vad mer kan man begära av ett TV-program?

Hans egen popularitet i sammanhanget då, vad kommer den sig av?

– Det är för att jag har hållit på att göra naturprogram i 50 år. OK, jag har lyckats göra dem på ett förhållandevis kompetent sätt, men det är nog allt. Jag hade framför allt turen att starta med den här programtypen vid rätt tidpunkt, och jag har medverkat i den utan att göra alltför mycket väsen av och kring min egen person. De som nuförtiden gör naturprogram ser ut att vara oroliga för att de bara ska få en enda chans att visa upp sig i rutan. Det gör att de tvingas visa upp så mycket som bara är möjligt av sin egen personlighet för att om möjligt vinna tittarnas gunst. Det kan gå bra, men när programledaren försöker visa mer personlighet än en krokodil, en ödla eller en orm så blir folk lätt trötta på honom eller henne, mycket tröttare än de blir av att titta på krokodiler, ödlor eller ormar. Jag har haft turen att inte behöva göra det. Bakom min framgång kan också ligga att jag hela tiden har försökt att sätta vetenskapen i första rummet, medan många av dagens naturfilmare verkar se äventyret som det viktigaste momentet.

Till det kan läggas att David Attenborough började i en tid då naturprogrammen sändes live, då de var gjorda i svartvitt och med en teknik som var allt annat än sofistikerad. I dag kan man filma i mörkret, under vattnet och långt inne i djurens hålor. Det är en stor skillnad mellan då och nu.

Endangered Earth
Något som också förändrats över tiden är miljömedvetandet och synen på jorden som en utrotningshotad plats. Författaren och biologen Rachel Carsons på sin tid omvälvande och miljörörelsestartande bok Tyst vår (Silent Spring, 1962) publicerades inte förrän tio år efter det att Sir David börjat göra sina program för BBC.

– När jag började för 50 år sedan hade vi inte en aning om att miljön var hotad. Det var inget som föll oss in att människan skulle kunna förändra hela atmosfären. Att vi skulle komma att riskera att utrota hela arter var också helt otänkbart vid den tiden. Skräp var något man dåförtiden kastade utan att bry sig vidare om vad som hände med det. Nu vet vi med eftertryck hur fel vi hade. Men det var då.

Sir David säger att han mot slutet av 1950-talet och början av 1960-talet blev medveten om att arter var hotade. Det var den första varningssignalen. Nästa signal kom tio år senare, och den indikerade att det inte bara var arter som var hotade utan hela miljön. När var då första gången som han själv lade märke till att klimatet höll på att förändras?

– Jag tror inte att det är möjligt att som enskild individ lägga märke till klimatförändringen. Det enda sättet man kan göra det på är genom att titta på eller undersöka vissa faktorer över tiden. Det kräver såväl mätinstrument som en sofistikerad statistik och vetenskaplig teknik. Den första gången som jag blev medveten om klimatförändringen var för en så där fem år sedan.

Det var ungefär samtidigt som David Attenborough började prata offentligt om farorna med klimatförändringen. Det har han gjort i alla de möjliga (och några omöjliga) sammanhang alltifrån radio och TV till Saint Paul's Cathedral. Men därifrån till att propagera för en viss åsikt är steget långt för Sir David.

– Jag talar bara om de fakta som finns om klimatförändringen, och det är först under de senaste fem åren som de har upphört att vara kontroversiella. Men detta faktum har i sin tur tyvärr inte fått till resultat att så många regeringar är beredda att göra något åt dem. Som läget är i dag, som jag ser det, är det för sent för att vrida tillbaka klimatklockan. Det bästa vi nu kan göra är att se till att förändringarna inte blir så katastrofala som de skulle kunna vara. Det är något vi alla kan göra något åt genom att rösta på det eller de partier och de politiker som säger sig vara beredda att i grunden göra något åt klimatförändringen genom att höja våra skatter.

Och vad kan vi göra som individer?

– Sluta kör allt större och alltmer energikrävande bilar! Åk med kommunala transportmedel! Använd aldrig mer energi än nödvändigt och när det är nödvändigt!

Detta sagt kollar Sir David i ögonvrån att han verkligen stängt av den lilla röda knappen på sin stora platt-TV i vardagsrummet, där vi med utsikt över husets ganska stora trädgård sitter och dricker obrittiskt pulverkaffe.

Down to Earth
David Attenborough ger intrycket av att vara en person som ser tillbaka på sin yrkeskarriär med en ödmjuk stolthet. Att han hamnade i naturfilmarfacket var förvisso en tillfällighet, men väl på plats tycker han sig ha gjort det bästa möjliga av situationen. Han tillskriver mycket av sin framgång att han var ute så tidigt och att hans arbetsgivare (numera uppdragsgivare) BBC ställt sig bakom det mesta han velat göra. Sir David ser sig nog mest av allt som en lärare som gör sitt yttersta på alla plan för att hans publik ska uppskatta, förstå och vara aktsam om de ändliga resurserna på den enda jord vi har.

Kunskapspriset delas som bekant ut till kunskapsförebilder – icons – och jag undrar dels om Sir David ser sig som en sådan, dels vilket ansvar det i sådana fall för med sig.

– Jag är inte säker på att jag är någon ikon, men jag har förvisso genom åren hört andra säga att jag är det. Well, om så är fallet gäller det att på ett ansvarsfullt sätt leva upp till det rykte som folk ger dig. Det handlar först som sist alltid om att veta vad som är sant och att själv agera på ett sanningsenligt och förtroendeingivande sätt.

Den som letar efter budskap, öppna eller dolda, i David Attenboroughs filmer kommer att bli lika tomhänt som besviken.

– Det kan bero på att jag inte har haft några budskap att förmedla. "Budskap är något som Western Union förmedlar", för att citera filmproducenten Samuel B. Goldwyn. Jag har inget speciellt budskap att förmedla. Mina filmer har kommit till för att det har varit och är nödvändigt att tala om att naturen finns och att den är skör.

– Självklart har mina filmer förändrats över tiden. Jag började ju min karriär med att göra filmer om tillfångatagna djur på zoologiska trädgårdar för att de senaste snart 30 åren enbart göra filmer om djur i det fria.

Om det inte är budskap han vill sprida vad finns det då för anledning att se hans filmer?

– Mina filmer är ett sätt att se och att lära sig förstå naturen. Dagens människor i världen bor till största delen i städer. Det gör att de inte förstår sig på naturen och lätt går omkring med en massa konstiga idéer om vad den kan betyda för deras liv och för livet på jorden. TV är för många det enda sättet att få syn på världen utanför deras stadsmiljöer. Och eftersom naturen befinner sig i ett mycket utsatt läge på grund av människans sätt att leva så gäller det att få människor att förstå naturen. Det är det allra första och viktigaste steget för att de ska veta att det är hög tid att göra något åt den. Kalla gärna mina filmer för undervisningsfilmer, men för att någon ska vilja se dem gäller det att de på samma gång är underhållande. För mig finns ingen som helst motsägelse mellan undervisning och underhållning. Den bästa underhållningen, som jag ser det, är undervisande.

I stället för att efter intervjun med Sir David gå down hill till stationen i Richmond och tåget till Waterloo Station går jag till vänster vid Saint Matthias Church och nedför Mount Arrarat Road och vidare in i Richmond Park. Jag fortsätter hela vägen ned till Themsen och följer sedan den in mot centrum av Richmond. Man kan bli naturintresserad av mindre än att bo i denna vackra del av världen. Så länge den nu finns kvar.

Kunskap, kultur och kvinnor

ALMEDALEN: När Kunskapspriset tillsammans med 1,6miljonerklubben bjuder in till seminarium om kunskap och kultur med inte mindre än tre statsråd på scenen är det klart att man blir nyfiken. Det handlar om kunskap, det handlar om kultur men framför allt om kvinnors villkor inom dessa områden. Och den nyfikna blir inte besviken.

» Kunskap, kultur och kvinnor

Vad betyder matematiken i
den globaliserade världen?

REPORTAGE: Attila Szabo, lärare i matematik och en av
2009 års Kunskapspristagare.

» ”Vad är en bra matematiklärare?

Frukostmöte i Linköping

FRUKOSTMÖTE: Det är arla morgonstund.
Representationsvåningen i länsresidenset ligger smygande tyst. Nej, vänta! Klirr från koppar och tallrikar hörs från köket.

» ”Mansionem in lincopia”
» Inslag från P4 Östergötland

Spridningseffektiv entreprenör

Efter ettan kommer som bekant tvåan. Sedan blir det svårare. Inte att räkna, men väl att som entreprenör kunna/vilja/våga ge sig på ännu ett projekt

» Spridningseffektiv entreprenör

Vad har Kunskapspriset
inneburit för dig?

Det har inneburit oerhört många positiva saker. Först och främst var det ju ett erkännande och ett kvitto på att jag lyckats med något. Priset har också öppnat dörrar som gjort att jag kunnat gå vidare och fortsatt inspirera lärare.

» Några frågor till en pristagare

Kunskapens dag 2009 började redan 7.45 på morgonen. Då fanns Kunskapsprisets ordförande Arne Ekman tillsammans med två av årets mottagare av Kunskapspriset i SVT:s morgonsoffa.