Om du går söderut från centralstationen i Malmö så är det enklast om du letar rätt på Amiralsgatan, stadens både längsta och bredaste boulevard. Den följer du sedan förbi Konserthuset, fortsätter sedan förbi Folkets park och Komediteatern för att snart därefter landa vid Nobeltorget. Där, på Olof Palmes plats nummer 1, ligger Malmö Folkets hus och i det hittar du Moomsteaterns scen på ingångsplanet.

Jag har från och till varit på väg för att se någon föreställning av Moomsteatern, senast när den häromåret spelade Elefantmannen, men jag har av olika skäl inte fullföljt mina planer hela vägen. När så teatern tilldelades Kunskapspriset i september 2007 bestämde jag mig. Nu ska det ske! Det av Nationalencyklopdin instiftade Kunskapspriset delas verkligen inte ut på måfå. En öppen repetition och två generalrep av Hamlätt senare samt en längre intervju med regissören är jag fast. Så här spelar man teater om man vill få med publiken på noterna samtidigt som teaterns fasta ensemble är en del av själva nothäftet.

Hamlätt/Fotograf: Henrik Hedenius

I Shakespeares anda
William Shakespeare där han sedan snart 400 år sitter i sin himmel är säkert med på de flesta noterna när det gäller Moomsteaterns uppsättning Hamlätt med undertiteln ”en fars om en tragedi” och skriven av Cristina Gottfridsson, som även tidigare skrivit direkt för Moomsteatern. Vad vi får bevittna är nämligen – precis som i originalet – en teatergrupp i färd med att sätta upp en pjäs. In på scen kommer en regissör (”ressigören” kallad) med uppgift att på lätt svenska göra sin tolkning – Hamlätt – av Hamlet. Han ska, som teaterstyrelsens representant i ensemblen uttrycker det, självklart ha sin konstnärliga frihet och han ska gärna utmana genusperspektivet samtidigt som teaterns styrelse ska ges sista ordet.

Den ensemble som denne frilansande regissör får att arbeta tillsammans med visar sig vara en både brokig och udda skara där det finns minst två skådespelare självpåtänkta för varje roll. Första akten av Hamlätt blir därför ett färsigt slående i dörrar, snubblande på rekvisitan och ett ofta underhållande käbbel mellan de stridande viljorna, som inte kan enas om ens vilken pjäs det är som de nu ska medverka i. Det illustrerar en av dem, Guido, med följande replik när han står i valet och kvalet mellan att spela Guildenstern eller Rosencrantz: ”Jag kan inte vara både jude och utvecklingsstörd!”

I andra akten, när de olika rollerna besatts, blir det mer tragedi på scen (dock inte utan ett och annat farsigt inslag med Sugar – ”jag kommer från AF Kultur och är en professionell åtgärd” – och transvestiten Brian/Brianne som främsta exekutörer). Nu får vi se vad som rör sig under ytan hos såväl de olika karaktärerna i Hamletuppsättningen, som deras skådespelarjag och, inte minst viktigt, deras alldeles privata jag. Det utvecklar sig till ett sinnrikt spel med olika roller som styrelserepresentanten Slobodanka uttrycker så här: ”Vad är ni nu egentligen? Patienter, klienter eller förståndshandikappade?” På vilket pjäsens superfixare Hackan svarar: ”Skådespelare”. Shakespeare skulle säkert ha gillat den mångtydigheten i uppsättningen.

En annan andas barn
Mellan det första och det andra genrepet får jag en pratstund med regissören till Hamlätt, Per Thörnqvist. I botten är han utbildad skådespelare, och han har varit på den för 20 år sedan grundade Moomsteatern sedan 2002 i rollen som producent, regissör och skådespelare. I den här uppsättningen arbetar han med tre inhyrda skådespelare och fem skådespelare från Moomsteaterns egen ensemble på totalt 14 personer. De senare är, med den för dagen enligt Per Thörnquist politiskt korrekta termen, ”människor med intellektuella funktionshinder” av olika slag. Hur är det att arbeta med sådana?

– Det är en omtumlande upplevelse att som regissör arbeta med förståndshandikappade. De tar inga intellektuella omvägar. De lär sig sina roller utifrån och in i stället för, som det brukar vara när man lär sig en roll på teatern, tvärtom. Det är med andra ord full fart från första stund och när det gäller Moomsteaterns ensemble vet man aldrig vilka svårigheter och problem som väntar. Det gör att det inte heller är helt lätt att hålla något i förväg uppgjort repschema.

Per Thörnquist nämner som ett exempel Bella i Hamlätt som spelar sista delen av pjäsen sittandes i rullstol. Att få den som spelar Bella – Gunilla Ericsson – att sitta i rullstolen visade sig vara väldigt svårt eftersom hon så intensivt förknippade det med att hon själv hade råkat så illa ut att hon var tvungen att sitta i rullstol.

Det kan också vara omtumlande att se Moomsteaterns uppsättningar. Nästan lika förvirrande som det häromåret var att se Mikael Persbrandt spela mot Maria Bonnevie i Strindbergs Fröken Julie på Dramaten när man så innerligt väl visste att det tidigare så äkta paret var på väg att skiljas. Kärleksscenerna mellan de tu fick plötsligt ett helt annat innehåll som i stället för teater väckte voyeuren hos publiken till liv.

– När man ser en föreställning av Moomsteatern gäller det att se personerna på scenen som skådespelare i första hand, deras funktionshinder kommer långt senare, säger Per Thörnquist.

Den uppfattningen raljerar Sugar i Hamlätt över genom att säga: ”Vad är det här egentligen? Är det sista anhalten i ett kulturellt hospice?”

Andemeningen
Det kanske tar ett litet tag, men ganska snart ser man bara skådespelare på Moomsteaterns scen. Att hitta fram till en för alla medverkande fungerande föreställning har säkert varit en besvärlig vandring, men vartefter man under repetitionerna upptäckt problemen – och de har funnits hos samtliga medverkande, oavsett funktionshinder – har man också hittat lösningar på dem som publiken som ser den slutliga versionen sällan blir medveten om.

Vad man som åskådare också upptäcker, och det är något av en aha-upplevelse, är att det bakom de olika rollerna i Hamlätt finns lika många skådespelare var och en med sitt sätt att arbeta utifrån sina funktionshinder som det skulle vara intressant att få lära mer om. Det är en tredje dimension som gör Moomsteatern och dess uppsättningar extra spännande. Man kan få Kunskapspriset för mindre.

Om Hamlätt är bra? Man ska som bekant aldrig recensera en föreställning efter genrepet. Låt oss i stället citera några bitar av vad Sydsvenskans recensent Fredrik Pålsson skrev (2007-10-07) om Hamlätt efter premiären:

”Moomsteatern snuddade vid farsgenren redan förra året, när man spelade Helan och halvan. Sedan dess har den fasta ensemblen vidareutbildats på Teaterhögskolan, och resultatet märks: timingen har blivit bättre, samspelet utvecklats och framförallt är scennärvaron betydligt tätare nu än då. Bitvis är det mycket roligt. Ändå blir det ingen fullträff. (…) Farsen är en känslig genre och konventionerna tas inte riktigt tillvara. (…) Det är som att ett val inte blivit riktigt fattat: ska det vara en respektlös fars där man driver med sig själv (och kanske också sina pretentioner), eller en feel-good-komedi om en misslyckad teatergrupp som häver sig ur förnedringen? Kanske det inte hade varit så dumt om Moomsteatern bestämde sig för att spela Hamlet ändå – på riktigt.”

Om kritiker kan man tycka, men allra bäst är att se själv för att kunna säga vad man tycker.