Sex och sexualitet är något som det numera i tid och otid pratas om, antyds och anspelas på oavsett kön, sammanhang och ålder. Att kalla den tid vi lever i för sexualfixerad är en grov underdrift. Funnes inte sex som räddningsplanka när samtalsämnena tryter skulle tystnaden i sällskapslivet snabbt lägra sig och TV-skärmarna gapa tomma.

Men från snack till verkstad är det som bekant för det mesta ganska långt, och på den punkten är det ingen skillnad när det gäller forskning, kunskap och utbildning i ämnen anknutna till sex och samlevnad. Sexologi är ett i dag lågprioriterat ämne vid våra universitet och högskolor.

Docent Lars-Gösta Dahlöf, finalist i Kunskapspriset 2007

Tidsresa i sexualkunskap
I Tyskland var sexologi – Sexualwissenschaft – både tidigt och länge – 1906 brukar anges som ett märkesår med utgivningen av Iwan Blochs Das Sexualleben unserer Zeit – ett framstående forskningsämne – österrikaren Sigmund Freud med lärjungar och efterföljare ska självklart också nämnas i sammanhanget – men nazismen kom hårdhandskat emellan och det dröjde till efter andra världskriget innan ämnet togs upp på nytt i Västtyskland (i DDR var det anatema).

I USA kom den första och mycket uppmärksammade rapporten av Alfred C. Kinsey och medarbetarna Wardell B. Pomeroy och Clyde E. Martin om mannens sexuella beteende ut 1948. Fem år senare kom motsvarande rapporten om kvinnans sexualbeteende, men McCarthy-eran lade alla möjliga hämskor på Kinseys och deras efterföljares forskning.

I Sverige var Elise Ottesen-Jensen, Maj-Briht Bergström-Walan och RFSU tidigt ute för att sexualbilda svenskarna. 1955–56 kom sexualundervisningen in på schemat i de svenska skolorna, men med det kom sexologin här i landet att ganska länge stanna upp i växten.

Sedan mer än 35 år har docent Lars-Gösta Dahlöf vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, på olika sätt varit verksam när det gäller sexologi. Så här gick det till när han mer eller mindre halkade in på ämnet.

– När jag började läsa psykologi vid Göteborgs universitet 1964 fanns sex inte med på kartan. Det som då var känt om sexologi var det man snappat upp av de båda Kinseyrapporterna. Det var i och för sig en bra grund att börja från, men som psykolog och beteendevetare kände jag ett stort behov av att få veta mer. Eftersom det på institutionen bedrevs grundforskning när det gällde sexualitetens fysiologiska beteendekorrelat så sökte jag till den. Den forskningen leddes av den dåvarande docenten Knut Larsson, som arbetade med djur, s.k. Wistarråttor som försöksobjekt. När det tids nog blev dags att skriva de första uppsatserna i psykologi valde jag ett ämne som handlade om ett sexuellt beteende hos hanråttan. På det viset gav sig för min del en forskningsinriktning mot sexualiteten nästan själv. Men när det gällde psykologutbildningen i stort – såväl i Göteborg som i resten av landet – så bekymrade det mig att den inte gav någon kompetens när det gällde sexologi.

Det fick Lars-Gösta att 1969 vända sig till Köpenhamn och Preben Hertoft, professor i psykiatri på Rigshospitalet, som var det stora namnet när det gäller nordisk sexologi. De kurser i ämnet han startat för sina medicine studerande visade sig vara en bra förebild och en god hjälp för den som i Sverige ville etablera en motsvarande verksamhet.

Portgångstrångt ämnesval
Att få in sexologin som ett eget ämne på ett svenskt universitet visade sig emellertid inte vara det lättaste. I stället möttes försöken av en misstänksamhet och, tror Lars-Gösta Dahlöf, osäkerhet inför vad det var man kom släpandes med. Lars-Gösta tog sig även en titt på vad landets medicinare studerade när det gällde sexologi och fann att man inte heller där hade någon utbildning att erbjuda.

Via en kurs i psykobiologi – nu har vi kommit till början av 1970-talet – lyckades det Lars-Gösta att få in ett delmoment i allmän sexologi. Det momentet växte ganska snart till att bli en fristående och mycket populär kurs i allmän sexologi. När den hade gått ett tag efterfrågades det en fortsättning, i det här fallet i klinisk sexologi, och den kom med tiden att bli – om än kortvarigt – en obligatorisk kurs i läkarutbildningen vid Göteborgs universitet. Under den här tiden lyckades sexologin, förutom då i Göteborg, att etablera sig på universiteten i såväl Uppsala som Stockholm, Linköping och Umeå. Tyvärr blev kurserna ganska kortvariga experiment, Uppsala undantaget. Det gör att för den som fram till höstterminen 2007 velat läsa sexologi som en sammanhållen universitetsutbildning endast haft Göteborg att vända sig till. Där kan man i dag läsa sammanlagt 120 högskolepoäng i sexologi, men därifrån till att ta steget till att få en examen i sexologi har man ännu inte tagit. Däremot kommer man inom tre år att kunna göra det vid Malmö högskola, där höstterminen 2007 ett masterprogram i sexologi startades. Det programmet kommer att knytas till forskningsprogrammet "Kön, sexualitet och socialt arbete", som vid högskolan drivs under ledning av professor Sven-Axel Månsson.

När det gäller sexologiutbildningen i Göteborg har den genom åren kommit att omfatta drygt 6 000 studerande från hela landet som gått en eller flera av kurserna upp till 120-poängsnivån med allt vad det givit av kunskaper om sex och samlevnad i smått och i stort.

Sexologi som färskvara
Vid en snabb tillbakablick på ämnet sexologi efter andra världskriget stannar man först upp vid Kinseyrapporterna, som handlar om hur människor utvecklar och uttrycker sin sexualitet under hela livscykeln. Data från tusentals intervjuer visade på en dittills okänd mångfald av sexuella beteenden och preferenser.

Under 1960-talet kom forskningen i stället att inriktas mot vad som händer i kroppen i samband med sex, dvs. sexualitetens fysiologiska förutsättningar, med William Masters och Virginia Johnson som de främsta företrädarna. Deras forskning publicerades i bestsellern Människans sexuella gensvar (1966), som kom att innebära samma stora genomslag som Kinseyrapporterna gjort nästan 20 år tidigare.

Den svenska forskningen inom sexologi har utvecklats inom en mängd olika områden. Det har varit sex som handelsvara med ett flertal prostitutionsutredningar som resultat, det kom vidare nya rön och behandlingsformer när det gällde de traditionella könssjukdomarna, 1981 dök de första rapporterna om HIV/aids upp och forskningen började i större utsträckning intressera sig för människans utveckling av sexuell identitet och orientering, till exempel homosexualitet och successivt också på andra sexuella läggningar, s.k. parafilier. Psykiatern Lars Ullerstams bok De erotiska minoriteterna blev redan 1964 en tankeväckare och brandfackla och menade att den intolerans och misstänksamhet som då fanns i samhället mot udda utslag av sexualitet till största delen var obefogad. En sociologiskt inriktad forskning inom sexologin var professor Hans Zetterbergs studie Om sexuallivet i Sverige (1969).

– Något som självklart också påverkat den sexuella jämställdheten mellan könen och främjat den sexuella frigörelsen hos kvinnor var tillkomsten av p-pillret i början av 1960-talet. När det gäller männen har introducerandet för ett decennium sedan av Viagra och andra läkemedel mot erektionsstörningar dramatiskt ökat intresset för den kliniskt inriktade sexologiska forskningen, som hittills nästan enbart varit gjord av män för män. Kvinnans sexualitet har över huvud taget inte funnits med. Möjligen kan just tillgången till de manliga erektionsmedlen komma att förändra forskningsperspektivet i riktning mot att nu även beakta kvinnornas sexualitet. Det är den som kommer att dominera sexualforskningen framöver som jag ser det. Sexualiteten som en aspekt av att vara människa, den sexuella funktionen, lusten och förmågan har alltmer blivit också en forskningsdomän för psykologin.

Som en avslutande sammanfattning om forskningsläget inom sexologi säger Lars-Gösta Dahlöf att det i dag inte finns några frågor inom sexologin som anses vara omöjliga eller otillåtna. När det vidare gäller sexologin som kunskapsfält, forskningsområde och studieområde är den så etablerad att det förmodligen skulle vara svårt att vrida klockan tillbaka.

När det gäller det sistnämnda menar Lars-Gösta att man emellertid kan känna vissa farhågor om man beaktar de yttringar av djupt konservativa och reaktionära krafter som med Bush-regeringens stöd kommer till uttryck i USA – och de har enligt Lars-Gösta även gjort sig hörda här i landet – som gör sitt mesta och bästa för att stoppa en progressiv utveckling av sexologin eftersom de tycker att sexualiteten är något som enbart ska hålla sig under täcket.