Birgitta Notlöf är Kunskapsprisnominerad för att hon genom design- och kunskapscentrumet Livstycket på ett kvalificerat sätt givit många nya svenskar och flyktingar en kreativ väg in i det svenska samhället. Genom en i högsta grad funktionell pedagogik och ett gränsöverskridande arbete beträffande kön, etnisk bakgrund och religion samt genom samverkan med kulturinstanser och företag har hon under de 16 år den ideella föreningen Livstycket funnits och verkat fått verksamheten att berika både individ och samhälle.

Birgitta Notlöf, som visar sig vara en kvinna i den gyllengråa 50-årsåldern med ett intensivt livstycke, tar i arla morgonstund emot med uppkavlade ärmar mitt i verksamheten på Livstycket, som har sina lokaler i Tensta centrum, en förort norr om Stockholm. Kunskapsprisets utsände träffar henne mitt bland alla tyger, mönster och färger på Livstycket och börjar med att fråga henne vad hon sedan tidigare vet om Kunskapspriset och hur hon ser på att vara finalnominerad till det.

– Jo, jag kände till Kunskapspriset sedan tidigare genom att det var en man här ute i Tensta – Ahmed Egal – som fick priset för några år sedan. Jag tycker att det känns jättehäftigt att vara finalnominerad och ännu häftigare skulle det vara att vinna. Jag vet redan vad jag ska göra om jag tilldelas Kunskapspriset: bjuda på tårta, ordna en resa för personalen och sedan satsa resten på en vidareutveckling av verksamheten vid Livstycket.

Vilka egenskaper bör enligt dig en duktig kunskapsförmedlare ha?
– Ska man lära människor ett nytt språk och en ny kultur så måste man möta och bemöta dem hjärtvägen. Det handlar om att möta dem med hjärtat först för att därefter låta hjärnan vara med. En skolbildad person kan man nå med hjärnan först, men bland personer som inte har någon utbildning alls eller bara en ringa sådan gäller det att gå hjärtvägen. Det viktigaste för en kunskapsförmedlare är att man får med sig folk. Lyckas inte det kan man ju hålla på hur länge som helst utan att det händer något. Det gäller därför att inse att om inte människorna själva är aktiva och vill lära sig så händer ingenting.

Hur förmedlar och sprider man enligt dig kunskap bäst?
– Jag arbetar med vad jag kallar brödets pedagogik. Pedagogik är kommunikation och den fråga jag ställde mig själv när jag började med Livstycket här ute i Tensta var: hur får jag kontakt för att kunna kommunicera med de kvinnor som den här verksamheten är riktad till? Jag ser det på det viset att jag bara kan lära ut saker till dem som är öppna för det. Brödets pedagogik är handfast: ställ en bunke med vatten på lektionsbordet, blanda i jäst och visa upp ax med de fyra sädesslagen. Ganska snart tar deltagarna i gruppen över arbetet med att baka bröd medan jag kan ägna mig åt att redogöra för vad de olika sakerna som de arbetar med heter på svenska. När degen är klar får kvinnorna i uppdrag att göra ett mönster till varsin brödduk att lägga över degen medan den jäser. Bröd är något som så gott som alla kulturer i världen känner till och det är därför något som förenar alla människor – därav brödets pedagogik. När det gäller att sprida kunskap har jag ett bra exempel. Vi hade en workshop på Livstycket där kvinnor gick ut i Tensta och frågade folk om de visste vem August Strindberg var. En 13-åring som de frågade svarade: ’Strindberg? Han var gift med Siri von Essen och han har bland annat skrivit Hemsöborna, Fadren, Giftas och Fröken Julie.’ Den som frågade blev imponerad och frågade var hon lärt sig allt det där. ’Av mamma, hon går på Livstycket.’

På vilka annorlunda och lustfyllda sätt har Livstycket lyckats stimulera andra att söka kunskap?
– Det gäller att inse att det är den man undervisar som ska lära sig, inte jag som kan lära henne. Det är viktigt att ha ett sammanhang när man lär sig. Hela vår modell på Livstycket för att lära sig finns egentligen inte. I vanliga fall är det ganska homogena grupper som ska lära sig än det ena, än det andra. Hos oss är ingen lik den andra, alla kommer från alla de möjliga håll världen och med skilda etniska bakgrunder. Det enda man har gemensamt är att man befinner sig i Sverige. Därför gäller det för oss att skapa sammanhang och förståelse i det nya samhälle man har att leva i. Livstycket är helt enkelt en pedagogisk modell i sig.

På vad sätt ser du dig som en kunskapsförebild?
– Det är ju helst sådant man vill att andra ska säga om en, men nu är det tydligen min tur. Jag älskar livet och jag är inte rädd. Därtill är jag hela tiden på väg framåt. Jag tror att dagens samhälle är så föränderligt att man inte bara kan sitta där på sin rumpa och tro att allting är som det var igår. Med den personal och de elever vi har här på Livstycket är det viktigt att man hela tiden försöker förstå varför det är på det ena eller på det andra sättet. Jag tycker att det är viktigt att hela tiden få med sig sin personal i den här ringen och att man från det går vidare. När andra brukar tala om mig som en kunskapsförebild brukar de framför allt säga och tycka att jag är för tidigt ute, att jag hela tiden är minst fem år före min tid. Det brukar ligga mig i fatet när uppdrag, stipendier och priser ska delas ut.

Intervjuare: Arne Järtelius, Nationalencyklopedin