Gunnar Wetterberg nominerades 2008 till Kunskapspriset för att han ”på ett lysande sätt och under lång tid spridit kunskap om Sveriges offentliga verksamhet från Axel Oxenstiernas och Arvid Horns tid till nutida förhållanden”. Det har han gjort genom böcker, artiklar och föredrag där han lyckas förena historia med samhällsdebatt och belysa så olika saker som välfärdens förutsättningar, fyrtiotalisternas uttåg och den kommunala självstyrelsens rötter och villkor.

Kunskapsprisets utsände träffar Gunnar Wetterberg i arla morgonstund på hans kontor på SACO i Gamla Stan i Stockholm och börjar med att fråga honom vad han vet om Kunskapspriset och hur han ser på att vara nominerad till det.

– Jo, jag har hört talas om det och läst en del om det. Att jag själv har blivit nominerad är helt enkelt urkul. Jag blev extra glad över motiveringen. I min yrkeskarriär med hållplatser som UD, Finansdepartementet, ESO, Kommunförbundet och nu senast SACO har jag fått chansen att sätta mig in i ett antal stora och spännande frågor. Någonstans på den vägen märkte jag att det var väldigt roligt att vara ute på olika håll i landet och berätta om sådant som jag tycker att jag vet en del om. Det är något jag i min nuvarande tjänst gör två–tre gånger i veckan. Det mest fantastiska i den verksamheten är att jag, var jag än kommer, kan prata om demografi. Jag fick en kurva för 10–12 år sedan som innehåller de svenska födelsetalen under 1900-talet, och det räcker att lägga den på en OH-projektor och jag kan sedan samtala om den kurvan i några timmar åt gången. Alla finns ju med någonstans längs den kurvan och kan relatera sig till den! Det är folkskolläraren, berättaren i mig som går igång.

Vilka egenskaper bör en duktig kunskapsförmedlare ha?
– Jag tror att det fungerar allra bäst när man tycker att man själv har roligt. När jag är ute och föreläser försöker jag att berätta saker som jag tycker är viktiga. Jag har några återkommande teman och när jag berättar om dem tar jag fram sådant som jag tycker är kul och intresseväckande. Det är mycket lättare att få folk att lyssna om de tycker att något är spännande eller roligt. Det gör sedan ingenting om det jag säger kommer nära var och en. Självklart ska det jag säger också vara både meningsfullt och framställas på ett konkret sätt. Det jag säger har jag ofta skrivit om i något sammanhang och därför blir det ofta ett intressant samspel mellan skrift och tal.

Hur förmedlar och sprider man enligt dig kunskap bäst?
– Jag tror att man gör det bäst genom att både skriva och tala. Några gånger har jag haft turen att SVT24 dykt upp och det har haft en stor betydelse för att sprida olika budskap. Man kanske inte tror att det är så många som tittar på den kanalen, men mina föredrag har sällan haft ett större genomslag än där. Det är jätteroligt att vandra mellan att skriva och att få lov att berätta i etermedierna för att sedan komma ut på fältet för att göra en framställning live.

På vilka annorlunda och lustfyllda sätt har han lyckats stimulera andra att söka kunskap?
– Jag är nog ganska traditionell. Jag använder och återanvänder ett antal OH-bilder som följt mig under en längre tid. Sveriges Radio har gjort narr av mig och sagt att jag använder mig av några av de äldsta OH-bilderna i landet. Jag skriver böcker och artiklar och jag håller föredrag där jag står rakt upp och ner framför folk och pratar. Jag har fått lära mig att om man pratar med utgångspunkt från en eller två bilder så bränner de fast hos lyssnarna och de kan gå ut efter en föreläsning och ha bilderna med sig i huvudet. Det tror jag mycket på. Kan man med det talade ordet hålla människors uppmärksamhet med en berättelse som går från A till Ö så lyssnar vi. Men jag har inte några spännande tekniska lösningar att bjuda på. Jag har tvärtom ägnat ganska stor möda åt att bli bra på de klassiska framställningssätten.

På vad sätt ser du dig som en kunskapsförebild?
– Jag tror att det handlar om de där ämnena som jag varit med att dra fram – jordbruksreformen, pensionsreformen, kommunernas rötter och framtid, Axel Oxenstierna och institutionerna och framtidens demografiska utmaningar – och som jag sedan år ut och in rest land och rike kring och berättat om. Sedan har jag varit med om att arbeta fram ett antal kunskapsmiljöer som väl haft en viss betydelse för samhällsutvecklingen. Dit hör långtidsutredningarna, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och jag hoppas att den enhet som jag nu chefar för här på SACO kan bli en sådan inspirerande kunskapsmiljö. Jag har hela tiden vandrat mellan att försöka begripa frågor och hur man skulle kunna hantera dem för att sedan för så många som möjligt försöka förklara vad det är som man har sett utan att för den skulle framställa det som den enda vägen. Jag tror att utredare bär på en folkskollärarmöjlighet att hjälpa till att lyfta någon slags allmän kunskapsnivå och insikter, och gör man det så berikas det medborgerliga beslutsfattandet. Det är min kunskapsförebild.

Intervjuare: Arne Järtelius, Nationalencyklopedin