Forskaren Karl-Henrik Robèrt är nominerad till Kunskapspriset för ”hans banbrytande arbete med att sprida kunskap om de villkor som gäller för att det system som vi lever i ska vara hållbart”. Med sin skapelse Det Naturliga Steget har han sedan 1988 påverkat näringslivet i Sverige och en rad andra länder i riktning mot ökad kunskap i kretsloppsfrågor. Verksamheten, som är baserad på vetenskapligt härledda hållbarhetsprinciper, överbryggar motsättningar genom att ta fram s.k. konsensusdokument.

Kunskapsprisets utsände träffar Karl-Henrik Robèrt på ett Stadsmuseets café i Stockholm och börjar med att fråga honom vad han vet om Kunskapspriset och hur han ser på att vara finalist till det.

– Jag kände till priset lite grand sedan tidigare. Sedan jag blev finalist har jag tagit reda på mer och känner mig väldigt hedrad att höra till den illustra skaran. Min insats i sammanhanget är att jag för det första förstått att vända mig till de bästa och smartaste forskarna när det gäller hållbarhet. För det andra har jag lyckats leverera så mycket till dem att de vill fortsätta att vara verksamma i mina sammanhang. Jag är även stolt över att jag inte givit upp. Det har varit en hel del motstånd och motvind genom de 20 år jag hållit på med Det Naturliga Steget, men jag har visat mig vara hållbar och att jag nu är finalist ser jag som ett bevis på det.

Vilka egenskaper bör en duktig kunskapsförmedlare ha?
– Det är två saker som varit mina ledstjärnor som kunskapsförmedlare. Det ena är att jag jobbar aktivt med att skapa överblick innan man går in i detaljerna. Det är något man måste påpeka i alla de sammanhang, inte minst de akademiska. Där är folk väldigt mycket var och en i sitt borrhål samtidigt som de ofta glömmer att se sammanhanget. Det andra är att när man arbetar för att skapa överblick så gäller det att ta fram tydliga och robusta principer och riktlinjer så att var och en själv kan söka, skapa och testa mer kunskap. De som får verktyg att hantera en komplex kunskapsgrund på ett sätt så att de själva märker att de lyckas lösa problem och blir duktiga blir självgående. Omvänt gäller att om man försöker tvångsföda människor med detaljkunskaper på ett preskriptivt sätt, även om det bygger på överblick, så blir det olidligt. En sak till som är viktig att komma ihåg för en kunskapsförmedlare: underskatta aldrig någonsin intelligensen hos människor som ska ta emot kunskap och överskatta aldrig någonsin andras kunskaper om det man själv håller på med eftersom man på det området för det mesta är i det närmaste fartblind.

Hur förmedlar och sprider man enligt dig kunskap bäst?
– Det gäller att göra det man vill förmedla så ”otrocklat” som möjligt, dvs. så enkelt och direkt som det bara går. Varför göra saker svårare än de är? Varför framställa sig själv som kunnigare än man är om inte auditoriet förstår det man vill ha sagt? Varför inte låta budskapet vara viktigare än budskaparen?

På vilka annorlunda och lustfyllda sätt har han lyckats stimulera andra att söka kunskap?
– När hela världen, som i dag, är ickehållbar är det som att gå in i en tratt där utrymmet för hälsa och välfärd hela tiden minskar. Hållbarhet betyder inte automatiskt en perfekt värld där lejon kramar lamm och annat jox. Hållbarhet betyder framför allt att förutsättningarna för välfärd i de sociala och ekologiska systemen har slutat att bli sämre. Det behöver inte nödvändigtvis vara bra eller attraktivt, men det som blivit hållbart kan åtminstone leva vidare. Min uppgift som kunskapsförmedlare är att visa vilka möjliga vägar som leder dit och när jag lyckas med det är det en väldig stimulans att se människor själva söka kunskap för att lösa sina respektive problem på den vägen. Jag tillhandahåller en struktur ungefär som reglerna för schack och sedan är det upp till var och en att hitta lära sig spela och hitta sina lösningar.

På vad sätt ser du dig som en kunskapsförebild?
– Jag är en person som är engagerad av mitt jobb. Jag är intresserad av att ge ett systemperspektiv för att ge den jag arbetar för en överblick i stället för det fragmentariska perspektiv som brukar vara det rådande. Jag har vidare forskat om vad man kan enas om på naturvetenskaplig grund och tycker att det som kommit fram där är jättespännande. Jag hjälper alltid till så gott jag kan, men jag kräver att den som vill ha lösning på sina problem själv kommer med förslagen till detalj lösningar. Det är den pedagogiska metoden som jag ofta fått beröm för från dem som jag arbetat för.

Intervjuare: Arne Järtelius