Fotograf Lennart Nilsson fick 2004 Kunskapspriset. I prismotiveringen beskrivs hans gärning som ”en världsunik, outtröttlig och ständigt förfinad insats att med bilden som pedagogiskt instrument inspirera miljoner människor världen över att ta till sig kunskap om livet i alla dess detaljer och skeden”. Prissumman på 250 000 kronor använde Lennart Nilsson till att köpa en ny kamera.

Tidningsbudet Cay,    1950 L.N/B.M.S

Men Lennart Nilsson är inte bara världsunik. Han är även ett unikum när det gäller skildringen på foto av Stockholm. Det framgår med bästa möjliga skärpa, djupast möjliga ljus och största möjliga ögonblickskänsla i den nyutkomna fotoboken Lennart Nilsson: Stockholm. I sitt förord säger Per Lindström, professor i bildjournalistik: ”Det här är inte enbart en bok om Stockholm genom Lennart Nilsson. Det är lika mycket en bok om Lennart Nilsson genom Stockholm.”

Verklighetsåtergivning
De bilder som visas i boken är från tidigt 1940-tal till mitten av 1960-talet. Lennart Nilssons främsta uppdragsgivare vid den tiden var Åhlén & Åkerlunds veckotidningar, främst Se och Vecko-Journalen. Det är således pressbildsjournalisten Lennart Nilsson som framträder i helfigur i den här Stockholmsboken. Om sig själv i den rollen skrev han i boken Reportage (1955): ”Att göra reportage är inte att arbeta som regissör efter ett manuskript. Livet självt och allt som händer är manuskript där människorna är skådespelare och sina egna regissörer. Man ändrar inte på livet utan böjer sig ödmjukt och rättar sig efter det för att återge verkligheten.” Till det kan läggas vad som enligt Lennart Nilsson är att se som en bra bild av verkligheten. Det är, han har sagt det många gånger men det tål att upprepas, en bild som visar något som ingen tidigare har sett. Gör om det den som kan!

Den nya Skanstullsbron blir till, 1945 L.N/B.M.S

De bra bilder av verkligheten som publiceras i Nilssons Stockholmsbok har olika teman. Där finns bilder alltifrån Centralen, från ett tidningsbuds morgonpass, från Stureplan med dess svamp, från bygget av Skanstullsbron, från Operamaskeraden, från de hemlösas jul i Stefanskyrkan, från tunnelbanebygget, från bärgningen av Vasa till stockholmskt cityliv och kiv – förorten är tyvärr helt förträngd – i en mer allmän betydelse. I flera fall känns bilderna påträngande arrangerade, men när Lennart Nilsson får fånga sin egen stad – han flyttade 13 år ung till Stockholm från Strängnäs 1935 – lite på håll, lite rapsodiskt och definitivt utan manus är det – jag var ju själv där! – som att kliva direkt in i den tid som en gång var.

Hur ser då den nilssonska verkligheten ut när den känns som verkligast? Bilden är svartvit, den fångar med fördel lite större skeenden där man efter ett tags sökande hittar massor med vardagsdramatik, den uppträder i alla väder, vid alla tider på dygnet, den skyggar inte för några miljöer och dess perspektiv tar sin utgångspunkt från motivet. Det senare gör att man som betraktare utan att riktigt märka hur plötsligt känner sig som förflyttad in i de skeenden som skildras.

Neorealistisk storstadskänsla
Om fotoböcker – till dem hör även privatalbumen – kan man tycka. Men det blir för det mesta lite för mycket av titta, titta där! Och där! Det kan vara kul för stunden – i synnerhet för den som visar bilderna – och fotoböckerna pryder med den äran vilket coffee table som helst, men, handen på hjärtat, hur ofta går man frivilligt tillbaka till ett fotoalbum eller en fotobok över vilket ämne det nu vara må?

Centralen städas klockan 3 på morgonen, 1945 L.N/B.M.S

Lennart Nilssons Stockholm går man tillbaka till av flera skäl. Framför allt handlar det nog om den tidsatmosfär och den tidsnärvarokänsla som boken osar, doftar och snabbt väcker till liv. Samtidigt är det en historiebok över en tid och över platser som var och där bokens bilder lätt framkallar känslor (blandade sådana) och stämningar (mestadels ljusa). Den som vill kan gärna vandra i Nilssons fotspår för att se hur gårdagens verklighet tar sig ut i dag.

Ytterligare ett skäl att gå baklänges in i Nilssons Stockholm är för att få svar på sin fråga: Var det så här det var? Är det här verkligen 40-, 50- och 60-talets Stockholm? Eller finns det en risk att Nilssons bilder tränger sig förbi och ställer sig framför de egna bilder man har? Nostalgifaktorn är nästan lika hög som Stockholms stadshus i en bok som denna. Men den närvaro och de känslor som Nilssons foton förmedlar – det låter sig med fördel ses som vore de hämtade ur en film av någon neorealistisk filmskapande italienare som De Sica, Rossellini och Visconti – minimerar nostalgifaran.

Fotocell
Lennart Nilsson förknippar vi väl gärna med hans bilder om livets början och början på livet. I Lennart Nilsson. Stockholm får vi veta att det intresset väcktes tidigt under hans karriär som journalist och fotograf. Han skriver: ”Mitt intresse för medicinisk fotografering väcktes redan i slutet av 1940-talet.” Det visar han i en serie bilder från ett reportage han gjorde för Se – dåmera utlagt på hela tio sidor i tidningen – om hjärnkirurgen Herbert Olivecronas arbete på det som då var Serafimerlasarettet på Kungsholmen.

Guds hus i Vanadislunden som värmestuga, 1955–56 L.N/B.M.S

Från sjukhusets värld har Lennart Nilsson på senare tid förflyttat sig till laboratoriet och där är han, 86 år vorden, fortfarande kvar. Hans senaste verk är en TV-serie för Utbildningsradion som ska sändas nästa år och handla om livet inne i en cell. Det livet beskrivs som vore det en stad i sig och det är vad som händer där som Nilsson tillsammans med bland andra Russell Vreeland vid West Chesteruniversitetet i Pennsylvania, USA, skildrar.

Ska slutligen en försiktig kritik mot Lennart Nilsson. Stockholm luftas gäller det bildtexterna. I stället för att försöka lyfta bilderna i boken ytterligare plattar de till dem på ett bland på gränsen tillintetgörande sätt. Man kan fråga sig varför det ska vara så svårt, men Lennart Nilssons bilder är kanske svaret. De är helt enkelt så bra att de är svåra att komplettera med aldrig så bra bildtexter.