Hyfsat minnesrik matematiker
av Arne Järtelius
nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
– Jag är någon som ägnat mycket tid åt matematiken. Under senare år har jag använt nästan all min fritid till det matematiska.
 Bildningsmässigt har Attila Szabo en utbildning i matematik, ren matematik, i botten. Ovanpå den har han en lärarutbildning, och han är även akademiskt datorutbildad. Attila har arbetat som lärare, men enligt vad han själv säger inte så mycket som han själv skulle ha önskat eftersom han, årgång 1965, blev lärare först för tio år sedan.
– Matematik har alltid intresserat mig. Jag var med i en arbetsgrupp i den av regeringen Persson 2003 tillsatta Matematikdelegationen. På Stockholms stad arbetar jag sedan några år tillbaka halvtid med matematikutveckling för gymnasiet, och jag har skrivit en del läromedel i matematik. Till det kan väl läggas att jag för närvarande håller på med ett forskningsprojekt i ämnet. Som doktorand tittar jag på hur elever med särskild fallenhet för ämnet använder sig av det som kallas för matematiskt minne. Sammantaget har jag nog en ganska hyfsad koll på vad som händer på fältet när det gäller didaktik i ämnet matematik.
”Hyfsad” är ett understatement när det gäller Attila Szabo. Med sina två meter i strumplästen får man nog säga att han är hyfsat lång. Han har vidare en hyfsad idrottskarriär bakom sig som professionell basketspelare, och han har med framgång spelat i det rumänska landslaget. Attila pratar fyra språk flytande – svenska, ungerska, engelska och rumänska – och innan han flyttade till Sverige fick han en bra bas att stå på från den när det gäller matematik mycket traditionsmedvetna ungerska skolan. Låter inte det hyfsat, så säg?
– Den enskilt viktigaste faktorn för lusten att lära är läraren. När det däremot gäller inlärningen är det viktigaste vad eleven redan kan, och det är den kunskapen man som lärare ska se till att bygga vidare på.
Samma dag som vi träffas för den här intervjun står det i våra vanligaste tidningar att läsa om en undersökning från Skolinspektionen. Enligt den ägnar man matematikundervisningen i den svenska skolan åt ”ensidigt räknande”, eleverna får inte utveckla förmågan till problemlösning, får inte lära sig att se samband och de får inte heller lära sig att resonera kring matematik. Vad ska man göra åt det?
– Jag tror att diskussionen när det gäller matematik i skolan alldeles för länge har handlat om sådant som gruppstorlek, lärartid och vad som brukar kallas för tyst räkning. Det senare innebär att läraren har en kort genomgång av något avsnitt i matematikboken, och sedan får eleverna sitta där och räkna bäst de kan. Vad som då för det mesta saknas för eleverna är återkoppling. Det är ingen som talar som vad som är rätt eller fel. ”Räkna bara duktigt på så ska ni se!” Inlärning handlar om ansträngning, men om ingen hjälper eleverna att lyfta sig över den tröskel som ofta finns för att vilja anstränga sig så uteblir inlärningen. Jag tror att det i dagens skola är för lite prat om matematik, för lite återkoppling till eleverna och, kanske värst av allt, eleverna vet oftast inte vad de förväntas lära sig. Det enda eleverna visar prov på vid det tysta räknandet är när de räcker upp handen för att visa att de inte kan. Det gäller även för de duktiga eleverna i matematik. För mig handlar undervisning om att ta upp de för förståelsen av ett problem kritiska punkterna. Vilka de är visar eleverna genom att tala om vad de inte förstår. Det är inte vad man gör utan hur man gör och framför allt vad man tar upp i sin undervisning som är avgörande för att lyckas som lärare.
Hösten 2008 arbetade Attila med en nätbaserad läxhjälp för elever på grundskolan. Den producerades av Utbildningsradion och fick namnet URsmart. Den har tagits emot mycket väl från alla sakkunniga inom ämnesområdet.
– Det jag koncentrerade mig på när jag arbetade med URsmart var att lyfta fram två viktiga krav som matematikämnet ställer på användaren: att alltid generalisera om det är möjligt, men även att varje gång precisera vid behov. Det är det spannet som annars brukar försvinna ur läroböckerna. Det man i dem för det mesta gör är att skriva på ett sätt så att man begriper de olika matematiska uppgifterna, men i den processen faller det viktiga behovet av ansträngning och begreppsförståelse ofta bort. Är något bara gjort på ett begripligt sätt så finns det alltid moment som försvinner. Att begripa är inte samma sak som att kunna.
Nomineringarna – de är nämligen flera – av Attila Szabo till Kunskapspriset kommer bland annat från elever som uppskattat hans undervisning. ”Han gör matematik roligt, vilket verkligen inte är en enkel match när det gäller tonåringar.” Det är väl sådant som kallas för återkoppling.
– Min inställning till undervisning är denna: eleverna kan inte veta vad de ska lära sig och hur de ska lära sig. De vet inte heller vad de ska lära sig utantill, vad de ska kunna delvis och vad som är möjligt att härleda. Det är därför lärarens uppgift att tala om för eleverna vad som är bra att kunna och vad som kan härledas. Till utantillärningen hör multiplikationstabellen eftersom den sparas automatiskt i det implicita minnet och kan återkallas på ett enkelt sätt. Den tar med andra ord inte plats i arbetsminnet, vilket gör att man inte blir stressad om man kan den. Lösningsmetoder för ekvationer är också oerhört viktiga att kunna eftersom man inte kan bli sittande vid varje ny ekvation för att hitta lösningar. Man ska också lära sig de fyra räknesätten i talområdet 1–20. Det sparar mycket tid och arbete. Det ger en trygghet till barnet, som i stället kan lägga all energi på att lösa den uppgift han eller hon har framför sig.
Det är väl det vi räknar med? |
Stockholm
är landets största aktör på utbildningsområdet.
Vi träffar varje dag mer än 110 000 barn-elever-studerande.
Vi avsätter ungefär 15 miljarder kr för utbildning
varje år.Utbildningsnivån
bland befolkningen i Stockholm är hög och vi huserar stora
aktörer på forskningsområdet - detta gör att
vi i betraktas som världens 8:e kunskapsregion (efter sju amerikanska
regioner). Vi är av en mängd skäl intresserade av kunskaper
och kunskapsutveckling. Inte minst för att förbättra
vår internationella position som kunskapsregion. Men också
för att ge alla invånare en möjlighet att kunna utvecklas
och att bidra till att utveckla samhället. Kunskapspriset lyfter
fram och fokuserar på personer och organisationer som bidrar
till att utveckla kunskaper. Det vill Stockholm också. Därför
vill vi samarbeta med Kunskapspriset.